amanda persson

Alltså helvete, är det inte det ena så är det det andra. Hela tiden. Jag har fullt upp, dag som kväll. Jag har, som vanligt, tagit på mig för mycket och kan inte säga nej. Varför ska jag alltid vara alla till lags för? Alla förutom mig själv.

Det är mycket nu. Arbete, provjobb, inlämningar, ofrivillig (!) frånvaro, betygsplugg, begravningar, tandläkarbesök, dansföreställningar, huvudroller, maskeradfester och frisyrvisningar. Ska jag vara en african woman eller en avatar? Det lutar åt det förstnämnda men båda lockar ohyggligt.

Vill bara slappna av, få ett jobb och leva livet. Vad jag än gör och hur jag än gör det gör jag någon eller flera illa. På lördag kommer jag göra mina streetare besvikna, på tisdag kommer jag göra mina klassisar besvikna och på studenten kommer jag göra mig själv besviken. Men vad ska jag göra då, hälsa eventuella arbetsgivare "du jag kan komma 11 juni, så ni behöver ju inte ha någon anställd fram tills dess va? Kommer då tja tja bitches"? Krig och prioriteringar är det enda som funkar.