Dansföreställningarna är över, betygen är satta och det enda jag väntar på är studentens glada dagar. Imorgon sätter studentveckan (orna) igång med en resa till Ellens stuga. Frågan är om jag kommer kunna vara delaktig med tanke på jobb både torsdag, fredag och lördag. Jävla bajs om jag inte kan följa, hela studenten är typ förstörd i så fall.

Annars var jag och solade igår, brände mig på stjärten och i ansiktet. Gossit och gullit asso! Ska imorgon eller på torsdag igen, om jag tvingas stanna hemma från stugan dårå.

Nu ska jag baka bröd HEJDÅ

Allt handlar om framtiden just nu lixom. Allt bara. Men det kanske är så då man är blivande studenttagare; det enda man kan tänka på är balen med massa glamour och massa fester med sprit och snefyllor, studenten med champange, avslutningsscermonier (särstav?), glädje- och/eller sorgsna tårar och flakåkning. Vad vet jag lixom.

En sak jag undrar är, är det okej för mig att tycka att jag och andra 91or är mer värd att ta studenten än alla andra? Jag tycker att jag är bäst som har gått 4 år istället för 3. Vilken jävla insats va, borde få stipendium. Men det kommer jag inte få, för jag är inte nog engagerad. Jag bara hatar, det är allt jag gör. Skolan alltså.

Men vad händer sen då?

Jag har spenderat två veckor på andra orter (nästan), därav dålig uppdatering, sorri fans!!!  Är tillbaks på heltid från och med idag, och med kamera så snart jag finner min kameraladdare. Var fan är den?

Det senaste är väl att jag har student- och baloutfitsen klara  och är nu redo att ta studenten. Idag får jag min första lön från Dressmann och slutbetygen sätts på måndagkväll. Snart är jag fri att göra vad fan jag vill. Jag vill flytta, börja plugga. Eller bara jobba. Jag vill resa och uppleva saker. Platser. Göra saker, coola saker. Som typ dyka och hoppa fallskärm och surfa och se exotiska djur.

Men först vill jag bara ta studenten och fylla 20.
Juste, jag köpte ett par wrangler och röda träskor igår, ska mobilfota, måste ba ta mig hem från Ferran. På återseende!!

Dansen är över på estetiska programmet, kulturgymnasiet. Jag tillsammans med min kull var den sista gruppen på "det gamla gymnasiet" och vi avslutade på topp. Jag kan inte vara mer glad och lugn i själen. Nu är det bara resten kvar = endel. Mest skriftliga uppgifter som jag bara måste ta mig i kragen och göra, så jävla svårt är det inte. Jag är bara less och trött. Och oinspirerad. Men det ska gå.

Idag skola jag ej dansa särskilt mycket p.ga. hälen och den konstiga förkylningen som varken slår ut eller ger upp. Imorgon taggar jag jobb och snart öppnar Carlings i gamla Din Sko - lokalen, det blir så fett jävla nice. Något nytt efter 13 år.  Nu väntar jag bara på lägenhet och körkort.

En bild från dansföreställningen bjuds på nu, från kuriren. Sjukt dålig pixling men whatafakk.

Livet rullar väl på i vanligt tempo. Jag har blivit förkyld och fått hälsporre, vetefan vad det innebär för dansföreställningen riktigt men vi märker ju.

Var på estetfest (maskerad) i fredags och ett fotojobb igår. Flyttade till mammas polares lägga för någon dag sedan för att bosätta mig (och Fernando, såklart) i 7-10 dagar. Ska på fotojobb imorgon igen, Dressmann på tisdag, Carlings på onsdag, barnföreställning torsdag-lördag, helgrep inför showen söndag och sedan föreställningsvecka. Bal och studenten efter det. Och jag kunde inte längta mer.

Nu ska jag kurera mig, bli frisk.

Ingenting blir som det borde. Jag blev omvänd och negativ då min mor väldigt moderligt sa "det är precis som alla andra, Amanda" och gav några exempel på mänskligheten. Det är inte meningen att alla ska vara mänskliga. Jag trodde att jag, för en gång skull, hade lurat och förbigått mänsklighetens regler och lagar. Men det är precis som det alltid varit. Och jag är så jävla ledsen övet det.

Döden skrämmer mig. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd då någon runt omkring mig gör det. Jag blir rädd för rättvisan och orättvisan. Så är det med den saken. Jag ska leva tills jag dör, ordentligt. Jag fick skit på skolan idag och jag fick skit vid hemkomst, men nu kan det bara bli bättre va?

Inhandlade eventuellt smink till min utklädnad nästa fredag, nu är det bara linserna som fattas. Tror det kommer bli azum.

Alltså helvete, är det inte det ena så är det det andra. Hela tiden. Jag har fullt upp, dag som kväll. Jag har, som vanligt, tagit på mig för mycket och kan inte säga nej. Varför ska jag alltid vara alla till lags för? Alla förutom mig själv.

Det är mycket nu. Arbete, provjobb, inlämningar, ofrivillig (!) frånvaro, betygsplugg, begravningar, tandläkarbesök, dansföreställningar, huvudroller, maskeradfester och frisyrvisningar. Ska jag vara en african woman eller en avatar? Det lutar åt det förstnämnda men båda lockar ohyggligt.

Vill bara slappna av, få ett jobb och leva livet. Vad jag än gör och hur jag än gör det gör jag någon eller flera illa. På lördag kommer jag göra mina streetare besvikna, på tisdag kommer jag göra mina klassisar besvikna och på studenten kommer jag göra mig själv besviken. Men vad ska jag göra då, hälsa eventuella arbetsgivare "du jag kan komma 11 juni, så ni behöver ju inte ha någon anställd fram tills dess va? Kommer då tja tja bitches"? Krig och prioriteringar är det enda som funkar.