Cause some days are better

Bokseminariet gick bättre än förväntat. Pia, engelskaläraren, meddelade glatt (hoppas jag) att alla i vår grupp hade fått högre än G i betyg på uppgiften, vilket är ett bra tecken på våra engelskafärdigheter ;] Dock skulle det inte förvåna mig det minsta om hon råkade glömma att jag satt där och nu ångrar sig enormt att hon sa det så att jag hörde. HEHE, nej då blir jag ledsen och börjar tro på mina otroligt roliga skämt >.<

Ikväll är det barndansen på gång. Förra veckan fick jag tre nya elever och idag ska ytterligare två sycken komma och prova på ett pass med tuffingen Amanda. Denna gång är det även två pojkar som ska komma. Sheat, jag blir nervös, även om de med all säkerhet är typ 11 år. Dessutom måste ena pojkens mamma eller liknande trott att jag var ett retard då hon ringde igår.

- Hej det är Amanda.
- Hej, jag heter (nu minns jag inte vad namnet var).
Redan här hörde jag att det var någon jag inte kände.
-...eeh, Hej..?
- Ja, stör jag?
Herregud, är det någon jag borde känna till?
- GGUDnej, hej! (Jag sitter bara och skriver ett prov, men detta är nog viktigare. Provet suger ändå)
- Jag ringer angående dansen, säger kvinnan vid namn jag inte minns.
Tankarna börjar virvla. ALLA danskurser jag har anmält mig till i hela mitt liv kommer upp i huvudet och jag förstår ingenting om vad kvinnan med bortglömt namn pratar om. Där ett tag kunde jag nästan känna Bounce-Jennie på andra sidan luren. Äntligen var det min tur att bli berömd.
- Jaha..Dansen.. Okej..
- Det är så att.. Började namnlösa kvinnan.
- ELLER! säger jag i förtvivlan. Vilken dans?
- Um, ja streetdance. Jag vill anmäla min son och hans kompis. Det är du som är tränare va?
HEHE, då klickade det vad denna kvinna ville mig. Dutkigt gjort Amanda, bra första intryck. Virrpanna :)