amanda persson

Gnäll inte då jag på obestämd tid kommer befinna mig i ett enormt deppmode. Jag har all rätt i världen att tycka synd om mig själv idag. Igår också för den delen. Och troligtvis även imorgon. Kanske hela sommaren. Och långt efter det.

Mitt liv har verkligen serverats på silverfat under alla år. Tills förra året. Okej, en svacka täntke jag. Men nej, värre blir det. Jag har inget jobb och kommer inte få något heller. Jag har inga pengar, har fått lönesänkning p.ga. beskärningar av grupper. Ingen vill prata med mig då jag för en gångs skull försöker göra mig lite fin och ta på mig normala kläder och verkligen anstränger mig för att lämna cv. Jag kan inte åka på peace & love i sommar för att jag inte har några pengar för att jag inte har något jobb. Jag blir erbjuden flera lägenheter på helt okej områden i stan men tvingas tacka nej för att jag inte har några pengar för att jag inte har något jobb. Jag är rastlös. Jag vill inte plugga för jag bryr mig inte om skolan längre. Det gick så jävla dåligt på högskoleprovet, igen. Jag tycker att LF stars är jättetråkigt vilket gör att jag tycker att all dans är jättetråkig. Jag tycker att skolans dans är ännu tråkigare än LF vilket gör att kvällsklasserna blir tråkiga och tvångsmässiga. Jag har tappat suget. Glöden. Intresset. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta dit igen. Jag orkar inte vara så jävla rädd längre.

Men jag fick ju i alla fall en av de tre huvudrollerna i årets dansföreställning. Troligtvis var det väl bara jag och 2 andra som sökte och vi fick varsin.

Jag är nog så tragisk som jag låter. Jag lever på det lilla lilla hoppet och de enorma drömmarna jag har kvar.