Idag är en sorgsen dag på något vis. Visserligen fyller Victor min käre bror 19 år och det firar vi med tårtkalas. Lenadag har också stått på schemat, vilket alltid är bra. Jag blir alltid på bra humör av henne. Hon har en positiv påverkan på mig.
Det som är mindre skrattframkallande är att skoldagen har varit helt och hållet upp och ner. På alla sätt. En tjej i min parallelklass, Emilia Carlsson, har dött. Kan ni förstå hjärtesorgen? Hon tog sitt liv i fredags och hela världen står still. Skolkyrkan och hela skolhälsan har varit aktiva hela dagen på Lärkan för att så många som möjligt skulle få släppa ut sina eventuella känslor. Och känslor, det har vi allihopa må jag säga. Jag med klasskompisar gick till stilla rummet och tände ljus, funderade och skrev hälsningar till hennes familj.
Kan ni förstå känslan att mista någon man älskar? Det kan inte jag och hoppas på att jag aldrig någonsin kommer få känna heller. Det som dock gör mig ledsen är att det över huvud taget hände. Alla tankar kring denna Emilia och hennes liv gör mig matt. Hur dåligt mår man om man väljer att inte leva längre? Hur gick det till och varför blev det som det blev? Det kunde ha vart vem som helst. Precis vem som helst. Någon jag kände, någon i min klass. Att det händer så nära inpå är skrämmande. Det är overkligt och jag har inga känslor kvar. Jag vet inte.
Hon gick samma linje som mig, samma årskull, hade samma klasser och jag visste inte vem hon var. Fast hon fanns så nära hela tiden. Livet är skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar